De flesta djuren är stilla nu. Stående i sand under fackverkens vida bågar. De har vingar men de använder dem inte. Håller bara upp dem mot ljuset som silar in i den tysta hangaren. När vinden kommer kan de röra sig över stränderna, de har lärt sig att undvika vågorna. Känna av fukten med sina tunna plaströr till fötter, flytta sig längre upp i sanden. Gå på det våta, tätt packade. Nu vilar de. Lugnt uppställda medan Gagarin blickar ner på dem från väggen. Han ler. Han skimrar i blått. Han kommer aldrig åldras. Hur skulle det ha kunnat bli på något annat sätt.
Det gäller att undvika faror. Det kan vara det vilda gräset eller havet självt. Brödbilar och mjölkkranar. Man förlorar sin dygnsrytm. Det är näktergalar. Kallvatten. Broschyrer.
Själva köket är mörkrött, insvept i rök. Mot norr ligger biskopsdammen, infrusen under gatlyktorna. Olga har hängt lodjurspälsen i hallen, de svarta strimmorna i de täta vita håren. Värmen kommer rusande bara man stryker över kragen. Så mycket luft de kan samla inom sig. Luft mot vintern. Inne i den blir hon ännu mörkare och blankare. Och djuret var ju ändå redan dött. Hon skrattar och öppnar flaskorna. Nästan allting är dött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar