torsdag 30 april 2015

FAUNA





De flesta djuren är stilla nu. Stående i sand under fackverkens vida bågar. De har vingar men de använder dem inte. Håller bara upp dem mot ljuset som silar in i den tysta hangaren. När vinden kommer kan de röra sig över stränderna, de har lärt sig att undvika vågorna. Känna av fukten med sina tunna plaströr till fötter, flytta sig längre upp i sanden. Gå på det våta, tätt packade. Nu vilar de. Lugnt uppställda medan Gagarin blickar ner på dem från väggen. Han ler. Han skimrar i blått. Han kommer aldrig åldras. Hur skulle det ha kunnat bli på något annat sätt.
Det gäller att undvika faror. Det kan vara det vilda gräset eller havet självt. Brödbilar och mjölkkranar. Man förlorar sin dygnsrytm. Det är näktergalar. Kallvatten. Broschyrer.
Själva köket är mörkrött, insvept i rök. Mot norr ligger biskopsdammen, infrusen under gatlyktorna. Olga har hängt lodjurspälsen i hallen, de svarta strimmorna i de täta vita håren. Värmen kommer rusande bara man stryker över kragen. Så mycket luft de kan samla inom sig. Luft mot vintern. Inne i den blir hon ännu mörkare och blankare. Och djuret var ju ändå redan dött. Hon skrattar och öppnar flaskorna. Nästan allting är dött.
 


tisdag 28 april 2015

UTDRAG


[…]

Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen
som växer sig allt bredare
ju längre man sträcker sig ut

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak
Dröm då naivt om någonting som kommer krypande på taket och
           försöker reda ut flagglinorna
försöker få upp
trasan - 

flaggen som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och 
    blekt av solen att den kan vara allas

Men det är långt till Liepāja.

                      T. Tranströmer "Östersjön" (1974) 

lördag 25 april 2015

LANDSSORG


Det får inte ljusna
Det ljusnar
Ingen blåser, men där ligger natten i remsor på golvet
Ett påbud
Ljudlöst som snö

Samla ihop det som blir:
flikar av gryning, sånt som blir trådigt
mattnande månsken och molndis
tvinna allt till ett fransigt band
knyta det löst runt armen

Man bär det så, som brustna skogar
som dånet av ekar som faller



fredag 24 april 2015

SUBLIMERING

Dånet från polartrakterna
stora stycken som går från is till dimma
smällen när övergången sker

Djupfrusna lakan som hängts till tork över linorna
Deras stelnade skal och hur de torkar 
Urtvättat liv. Infrusna dofter. 

onsdag 22 april 2015

HAVSSKENET



Det är någonting i oceanerna som vill in i mig. Om det är den djupgröna färgen eller sältan.
De skickar sina vita måsar in över hustaken:
kretsande skarpskurna försvinnande
Själva ligger de otåligt och slår mot de bortre klippskären 
Inväntar. 

Döljer sina djuphavsbranter och gravar
skimrar i blänk och halvdagrar,
tänjer sina tidvatten mot de kalla himlakropparna därutanför
Skickar ut doften av sina bråddjup
Att leva på andra källor: svavel och fosfor
Alstra ljus 
Vibrera 

Det tränger sig fram i rummen nu:
Saltstänken på sängbenen
Doften av tång ur diskhon
Kristallerna på köksbordet, inte var de där igår. 

Det gnorrar ur universum.  
Dess stora likgiltighet som ett bläckstreck i pannan, hur det struntar i oss och allt vi tar oss för
En gång blir vi ändå bara det bleka ljuset från en för länge sedan slocknad planet 

lördag 18 april 2015

VINTERVED

Jag rör mig tyst genom kvarteren
det är disigt och skymmer 
snart ska affärerna stänga 

Den svaga doften som stiger:

bark
ylle
hallon
bjälkar
det nötta gröna jacktyget
     -bandet har lagrat det i sig
   
borra näsan och blunda
Jag fick remsor av allt

det lagras som senvuxna skogar
ett virkesförråd av längtan 


Skrapar lite på sommarveden:
de mjuka vita årsringarna fastnar på fingrarna
men tätheten rår man inte på
Kärnvedens beska brunhet
kådan som tränger i sprickorna





torsdag 16 april 2015

DOFTEN AV ETT HEM


Överst den där varma doften av liksom vanilj men någonting annat, mörkare, rödare. Den som kommer på glasflaska. Ytterplaggens sparade höstdimmor, gömda i veck och kragar. Spånskivornas avtagande stickighet, ceder och bergamott. Lammkorv som steker. Inramade skisser på åldrade ark. Videkissar och nejlika, oliv och tjära. Upptinande hallon. Glansen i ett mattrosa fåtöljtyg. Linoljefärgen som sakta härdar på de rundade tassarna, den allt mattare terpentinskarpa doften. Insovda kuddar, nytvättade kläder, rivet citronskal, bortsprungna hundar. 

tisdag 14 april 2015

NOTIS



En doft av Minsk drar in från skogarna. Det är inte mer än en otydlig viskning, ett återsken. Träden sträcker på sig, drar skuggorna närmre kring rötter och fjolårsgräs.

Orden har krupit ut ur sina pälsar. De tassar nu som mycket mindre djur, tvättar sina morrhår, nosar över plankor och springor. Små. Inte större än själva ljudet av regn som drar över taken, men svansarna är lika sammetslena som alltid.

måndag 13 april 2015

ISBJÖRNARNA



Först är det jag som läser om isbjörnarna. Deras väldiga silhuetter, hur de vita håren satte sig i allting, hur de ständigt lurade på isen. Jag drömmer om dem på natten. Att de närmar sig. Nästan allting är natt nu. Utanför drar trådbussarna förbi i sina förutbestämda banor, på något sätt hänger rörelsen samman. Vintern biter dagarna i kanten, det kan inte gå att vara framme några långa stunder i all denna brist. Det går knappt att tänka på att vara framme. I mörkret och fukten tränger stadens minnen lättare igenom. Det går inte att värja sig. 

Det glittrar om laxrommen. Den dävna lukten av insjöfiskar, deras grönblanka kroppar och livet som rinner ur dem. Hur stora de är i sina grumliga akvarier. Vi håller till bakom spetsgardinerna med kaffe och rågbröd, på radion talar man om hundar. Deras behov och glädjeämnen. Kaffekornen fastnar i den grova bänken, trots att man lärt sig fortsätter kannan att spilla på samma sätt, den skvimpar och kornen fastnar. Sedan har du också hunnit till isbjörnarna, och vi kan se dem tillsammans. Allt blir tydligt. De vita djuren i den vita världen. De frasande filtarna. Den mjuka punkten på din hals. Jag kryper ner och kilar in mig, borrar in näsan, följer med i tecknen över bladen och låter polarvärlden smeka mig med sina vassa snökorn och väderlekar.

söndag 12 april 2015

BAROCKEN


Vi måste störta, rätt fram över grusgångarna, rakt in i bild, in i mönstret av buxbom och oxel. Vi måste skrika skratta tumla, vi måste se de persiska männen titta upp med avmätta miner från sina krattor, sina stora mönster som breder ut sig ända från orangeriet till cedrarna i skuggan. 

Vi måste vindla där, kasta oss, 
vi måste rusa kors och tvärs genom planteringarna tills lavendelns doft och torrhet färgar av sig i skinnet, vi måste skratta under lindarna, se deras lövverk darra

Vi måste jaga, skrika skratta i alla invecklade gångar av soltorra växter, de måste rusas, fyllas, stampas, tumlas. Vi rusar, jagar, tumlar, vindlar, någon måste fångas, vi måste snurra, allt är kantat av buxbom och bergamott och solen som steker och svirrar. 

Vi måste jaga, vi måste känna träden mot skinnet, mot grenarna, mot halvskuggan bakom muren, vi måste finna slänterna, fukten, hararna, det spillda sockret, ekollonen 

Vi måste gräva, krafsa, sprida
Vi måste kasta oss in genom portarna, eka fram över stengolven, nypa i olvon och apelsiner, låta frökapslarna falla, låta fukten stänka, vi måste fortsätta inåt, in mot halvdunklet under rotundan, 

Vi måste hitta den, vi måste stå där under cirkeln, vi måste sköljas, bländas, blekas, vi måste vara allt det blåa som kommer störtande, rakt ner ur rundeln,   över våra flämtande kroppar, vi måste doppas, spolas, vittras, 
Vi måste snurra

Hur kan ett tunt regn ändå falla fastän himlen ligger söndersjungen i strimlor, varifrån kommer vätan som nu tynger markens krusiga remsor. De löser upp sig i diset, förtätas, flyter och klistras mot trädstammar och husväggar. En böljande massa där moln och planeter blandas, trögt flyter den fram över torget. Det blir vita kanter kvar när den sedan sjunker undan.  Högvattenlinjer: här stod himlen som högst.