GLÄNTA

Det är mycket hett. Björkarna slokar. Vi ligger i skuggan, direkt på marken och allt som lever i den. Som är där i jorden och gräver och skarvar med vad de hittar. De små tysta. De är mycket nära nu, finns rakt under oss. Marken är huden på ett stort djur som andas lugnt i hettan, det sover i värmen. Eftermiddagen är stor och vänlig, allting får plats. 

Skimret har vuxit till långa trådar som flätat sig samman. Nu är det ett stort sidentyg att stå på, att spegla sig i, att fukta. Här ligger vi och glänser. 

Lindarna ruskar sig och det söta klibbet lägger sig som droppar i våra händer. Längre bort ligger alla får samlade i skuggan med sina fläckiga pälsar och horn, och jag ser i dina ögon hur tiden rört vid dig. Vilka berättelser som farit fram därigenom. Luften står helt stilla. Terpentinet i enbarren stiger av hettan, deras grönblå oljor fyller oss, och blandas med lyckan som sköljer varv efter varv inuti av doften av din hud. 

DAUGAVA

Floden är blek och bred i morgonsolen. Små roddbåtar glider längs stränderna, en smal skärm av popplar står framför landskapen bakom. Vi glider upp för floden, förbi de små trassliga husen med gamla bilar och skepp, kranarna vid horisonten. Äter oljig lax på vitt bröd och hör det svaga sorlet ur högtalarna bakom de saltstänkta fönstren. På båten är det en annan sorts modernt, spåren av en annan dröm om framtiden.
Örnen har två ungar med klumpiga fötter och ljust gråbrunt dun. De står på marken och sträcker sina ofärdiga kroppar med de vuxna fåglarna när de kommer glidande. Såna fåglar finns inte längre. Såna fåglar döljer sig ännu i floddeltat.
En båt med mudderverk ombord sköljer tankarna med flodvatten. Vattnet är mycket brunt och bubblande runt skrovet. Bebyggelsen börjar tvekande, liksom gradvis längs stränderna. Kranar och hus har smugits in i grönskan, och passerar in bakom ditt ansikte där du står på däck i vinden och solen. Du lyser. Ännu har vi staden framför oss.

NÄTTERNAS GRÄS

Så kommer regnen över fältet. Det har tystnat. Det vissnar. Det sträva ljudet av sådant som upphör. En besk doft ur mörka vatten.

Marken blir spröd. Den krasar. Till slut bär den oss inte längre, den brister, och vi faller rakt igenom. De stumma bladen ligger slickade längs jorden, och hur de skär upp våra händer när vi griper om dem. Stenar ur mörkret river och skrapar.

Gräset dör. Vi snubblar. Glömmer. Kanar.

Under markytan ligger rottrådarnas bleka irrgångar och lyssnar ut mot regnet. I deras vithet är det tyst. Där bor både framtiden och det förflutna; inom sig bär de det döda gräset, och det som ännu inte vuxit upp.

SKIMRET

Det blir så ljust. Kvällarna är bara ett suddigt dis, mycket litet håller dagarna och nätterna isär. Så strör tiden ut av sina ögonblick. Obekymrat faller de ner över oss, strilar ut över den alldagliga marken och slår rot, färgar av sig, blir till små pölar och bäckar, rinner vidare, kastar ljus omkring sig, rör ihop dagarna till en  enda vänlig oreda. 


Skimret kommer rakt inifrån den trögflytande kärna där alla berättelser finns samlade: tidens komprimerade inre där inget ännu är förutbestämt. Det är små punkter eller en ocean.