ABISKO

Astrid Kruse Jensen: within a landscape

Jag har placerats i Abisko.

Ute i fjällvärlden är fåglarna mycket små och saknar täckfjädrar. De nakna dunen lyser i skarpa färger: röda, blå och ljust gröna. De är mycket lugna, och sitter kvar vid sidan av de utlagda träspångarna när jag går förbi. Hönsfåglarna är mörkare, och rör sig som skuggor längre ner i snåren.

Växterna är lågvuxna och hukande under den ständiga vinden, deras dofter är sträva och svåra att urskilja.

På institutet handlar alla samtal om det stigande vattnet och hur luftfuktigheten stadigt ökar. Korridorerna är ljust duvblå, och varje person förfogar över sina egna handdukar, en förpackning blyertspennor och ett stycke tyg. När värmen tilltar kommer de magra växterna inte längre kunna klara sig. Förändringen kartläggs dag för dag, resultaten ristas in med nål på cirkulära kartongskivor och arkiveras.

Alla dokument och brev som avsänds måste ange Abisko i brevhuvudet.

ODATERAD ANTECKNING

Allt är ordlöst under trädkronorna. Marken är fladdrande fläckar av ljus: det gäller att stå på en i taget, sila i sig av det grönskimrande, den tysta vänligheten.
Verkligheten finns inte i orden den här gången. Den finns bara i de hastiga smekningarna, omtänksamheten, magnolians blekgula blommor. Den låter sig inte fångas eller berättas. Ligger som ett blekt vårljus mellan kropparna. Hur de hittar varandra med sitt eget språk, det som alla andra språk växer ur. Idéerna kommer som ett svar på materien, inte tvärtom. Allt finns redan. All smärta, all glädje, alla fåglar. De rör sig tillsammans på den dunkla marken, den nakna glansen av fjolårslöv. Vad går längre att berätta. Vad finns alls för evigt. Ingenting. Ingenting utom ljusets strilande genom trädkronorna. Människorna får klara sig efter bästa förmåga. De får släppa taget om sin längtan, de får bli ensamma värnlösa soldater, var och en i sitt eget regn.