tisdag 5 juni 2012


De vita valarna blir allt mer genomskinliga där de ligger med vilsna ögon i sanden. Tidvattnet drar sig tillbaka, lämnar allt större pölar av mörk, sugande sand blottad i kanten av det ändlösa havet. Vi kommer ständigt tillbaka till den punkten: där de vita valarna ligger strandade, gränslandet mellan ebb och flod. Du sjunker ner till midjan i den flyktiga sanden, de tunga kropparna välter över oss när vi försöker skjuta dem ut mot horisonten. Sanden är bottenlös, våra rörelser får vattnet att tränga in. Brottstycken av hav samlar sig som vassa metallföremål kring våra händer: för varje val vi räddar drunknar en flicka. Porträtten av de drunknade nålas upp på urblekta anslagstavlor och fransas snart upp av vinden.