Händelser i urval:

Ringde två telefonsamtal till Riga. Blev erbjuden att bli frisyrmodell. Körde hästgödsel i skottkärra. Tillagade alaska pollock. Fick "varg" i bokstavsfältet på wordfeud. 

De falska lodjuren och de äkta.

falskt lodjur. bild hämtad på svd.se

Svenska Dagbladet skriver idag om naturfotografen Terje Hellesö, som avslöjat att han har manipulerat sina prisbelönta bilder. Under flera år hade han producerat häpnadsväckande bilder av nära möten med lodjur, och blivit utsedd till Årets Naturfotograf 2010. 

Det var bara ett problem. Lodjuren var inklippta från andra fotografers bilder. Det var inte “äkta”. 

Det som började som skissbilder i photoshop för att få en idé om drömbilden, utvecklades till en hetsig dröm om att bli den störste naturfotgrafen - som gjorde en hel utställning med bara lodjursfoton. Bilder dök upp på Terjes blogg. Det verkade fullkomligt krylla av lodjur i skogarna kring Mullsjö - en mårdhund dök också upp vilket fick naturvårdare och biologer att ge sig ut med viltkamerorna eftersom de kan bära på rabies. 

En utställning med lodjursbilderna var planerad på Naturhistoriska riksmuseet.

Terje Hellesö säger till Svenska Dagbladet att han ville att folk skulle tro att han var bättre än han var. Att pressen växte på att han skulle kunna ta de här bilderna, att det vore rent av konstigt om han inte gjorde det. Photoshop blev den enkla självmedicineringen mot dålig självkänsla. Men fler och fler började konfrontera honom med innehållet - journalister, jägare och experter ifrågasatte mängderna lodjur. Och bubblan sprack.

Men känslan fanns där ändå, oavsett var lodjuren kommer från. Det suddiga lövskimret runt det tysta djuret. De skygga, overkliga kattdjuren. Den intensiva blicken. En stark och suggestiv skildring av naturen - eller vad vi vill att naturen ska vara. 
Jag hoppas verkligen att utställningen på Naturhistoriska ändå blir av. Låt den heta “De falska lodjuren och de äkta”. Spåra upp upphovsmakarna till allt klippmaterial, och låt utställningen avspegla det brus av bilder och intryck som flödar omkring oss. 

Jag hade älskat en fotoutställning där det klassiska fältet av naturfotografi vidgas och inkluderar komplicerade frågor om äkta och falskt, och vart vår tids jakt på status och framgång kan driva människor.

Läs artikeln

Kålltorp: det luktar köttfärs och en man sjunger opera inifrån sin lägenhet. Ica har extrapris på fläskfilé. Två likadana katter passerar. En padda försöker gömma sig i dörrkarmen till porten, den bräker och rör sig med stela ben bort när dörren snuddar den. Det blir höst nu, det vet den. 

utanför staden.

Åker pendeltåget söderut, allt passerar snabbt utanför fönstren. Marknadsplatserna, de små husen, äppelträden. Det är säsong för svamp och meloner. 

landar i ryssland.

Det är oväder när vi flyger mot Köpenhamn. Planet studsar och hoppar och människor skriker. Herald Tribunes förstasida är täckt av en bild från ground zero.  Brer ut de stora vita sidorna över knät. Tunna vackra typsnitt, ingen häftning. En artikel om antikmarknaden för kinesiskt porslin, en doft av gråmulen new york morgon, svartvitt liv.  

Sedan slår det lilla planet i marken. På den sträva lilla kalkstensflygplatsen, som vanligt. Uniformerade män, stämplarna som dansar över mitt pass. 

Vid Moskovskaya står en kvinna och säljer olika hundvalpar ur en korg. I utgångarna mot Nevskij står samma galna kvinna som sist bland sina samlingar, sorterade i olika plastpåsar. Det kan inte ha varit så länge sedan jag har varit här. Man har börjat resteaurera Kazanakatedralen, de mörkt sotade fasaderna blir nu ljusgula. 

Det är som vanligt. Nya besked och väntan. Trött står jag på Nevskij med mina väskor. Ingen mötte mig. Hungrig. Promenerar till Testo, äter pasta med parmesan. Mailar. Kollar facebook. Tänker på hur jag varit beslutsam om att börja spela in med mikrofonen på en gång. Det gör jag inte. Missar tillfällen. Bussen, svarttaxin. För tjugofem rubel köper jag en vitlök av en gammal kvinna i ett gathörn. Vitlökarna är små och hårda och hon har svartsmutsiga händer.  

Det blir middag hos Anja och Vladimir, på vägen dit letar vi efter skedar. En professor i arkitektur från Moskva är med; han gör sitt bästa för att se ut som Le Courbusier. Mm, här luktar det skedar, säger han när vi på måfå provar med en parfymbutik. 

Tranvodka och skaldjurssoppa på bordet, utsikt över takåsarna. När flaskan är tom åker den ner på golvet, tomma flaskor på bordet betyder otur. 

När vodkan är slut och professorn blivit hämtad av en ung tjej kommer Alexej med konjak. Ingen ser mer ut som hämtad från femtonhundratalet än han. Det hjälper inte att han har en grön tenniströja. De vita ränderna på den svarta kavajen, pannan, håret. Det är hopplöst. Han har bara råkat lossna ur en av målningarna på eremitaget och kommit lös som nittiotalsarkitekt, hämningslös efter att ha uppfostrat sig själv just i den laglösa apokalyps som rådde efter att allt föll samman. 

Tänker på den ryska tiden. Det finns de som hävdar att det råder en annan tidsuppfattning här. Saker händer när de händer, ingen ide att skynda på eller försöka få dem att inträffa. Så måste det vara. 

finnish note IV

Tallarna, betongen, tanterna i träningsoverall, de vita fasaderna i skymningen. 

Ilkkas guldring.

foto: Alisa Gill

Det var en av de där majdagarna. När stan hade smält och vitnat i det nya vårljuset, snön var borta och allt var liksom på ända. Hade varit ute kvällen innan, på en märklig klubb inrymd i ett föredetta partihögkvarter i sin tur utställt i en stor park. Känslan av Mästaren och Margarita.

-Always when I’m in Russia it feels like this Bulgakov novel...whats the english title...in finnish it’s "when devil arrives to Moscow", säger Ilkka Suppanen när jag möter honom utanför en bokaffär på Nevskij.
-You mean Master and Margarita?
-Yes, that's the name. 


Vi går uppför trapporna till serveringen som ligger på ovanvåningen med stora fönster mot Kazankatedralen och tar ett hörnbord. Placerar inspelaren mitt på bordet. Beställer mineralvatten. En journalist från Moskva kunde inte komma, plötsligt var jag ersättaren för att göra intervjun med den finske designern och arkitekten.

Dom knigi är naturligtvis ett ställe för turister - en kopp kaffe kostar dryga fyrtio kronor, men jag gillar det ändå. Svartvita golv som ljuset faller in över på ett elegant sätt, gott kaffe och man kan sitta kvar i timtal.

Ilkka berättar om guldringen han gjorde en gång. Han hade varit tillsammans med en tjej, som han verkligen ville gifta sig med. Det ville inte hon. Hon hade varit gift en gång redan, skiljt sig, och var av åsikten att om man en gång brutit löftet att leva med någon av resten av livet, vore det hyckleri att göra samma sak igen. Eftersom man inte kan veta vad som händer i livet, kan man inte lova någon sin kärlek för hela denna ovissa framtid. Ilkka menade att det var just det som var det vackra. Att två personer, fullt medvetna om det kaos och förgänglighet vi lever i, trots allt väljer att lova det. Det hjälpte inte. Hon ville inte.

En dag på sitt kontor blev han sittande med en rulle metalltråd. Tankspritt började han leka med tråden, och hade efter ett tag tvinnat en spröd liten guldring runt fingret, skönhet uppkommen ur förströdda tankar på annat. Han skyndade sig hem för att visa ringen för sin flickvän. Det var bara det, att när han väl var hemma satt ringen inte längre på hans finger. De tunna guldtrådarna var sköra, och hade brustit på vägen. Det var då han kom på det- det här var lösningen! Varje dag en ny ring av tunn guldtråd. Varje morgon kunde hans flickvän ta ställning till om hon ville dela resten av sitt liv med honom, men när hon kom skulle ringen fallit av igen, och hon var fri att ta ett nytt beslut nästa morgon. En förlovningsring som kombinerar evigheten med det förgängliga.

Andra saker vi talade om var att omvandla sopberg till byggmaterial, havet, korgar, fattiga kvinnor och blyertsteckningar. En del av detta kan ni läsa här.

finnish note III

Tåget till Jyväskylä är varmt, med bara några enstaka passagerar. Bleka rosa sammetsgardiner hänger för fönstren - hela vagnen luktar av dem. Varm, rosa gardin.  Vi far genom de spretiga finska björkskogarna. Det är jag och Vladimir, den ryske tidningsredaktören. På en station vi passerar sitter en man med skrubbsår på knäna framför ett fält med solrosor. 

Den första flaskan som skickas runt i föreläsningssalen är det nordatlantisk råolja i. Den där tunna, söta doften. 

Sådan olja kom från oljeplattformarna utanför Storbrittanien och importerades till raffinaderiera längs de svenska kusterna i många år. Nu är den slut. I nästa flaska är det rysk olja. Den luktar tungt och strävt. Lukten av de mörkgröna lastbilarna, fullastade med snö som passerar längs flodstränderna. Raffinaderierna fick byggas om för att hantera den när den började köpas in för att ersätta den brittiska. 

En cirkel är delad i tre. Det gula är olja från Norge, det röda olja från Danmark, det blå olja från Ryssland. Danmark har meddelat att man räknar med att upphöra sin oljeexport inom fem år. Norge? Tio år till. Kanske. Då måste hela cirkeln bli blå, all olja måste tas från Ryssland. Om de kommer vilja sälja den. Till någon? Till Sverige? För pengar, eller det som är mer värt. 

Det ligger en liten fläck av Ryssland i Göteborg. Vid Sankt Sigrfrids plan, mitt emot de ljusgula äppelvillorna, har den trillat ner. Inne under höga cypresser ligger fönsterlösa tegelbyggnader med höga järnstaket runtom. Det är en komplett uppsättning. Kulspetspennor, karbonpapper, blanketter. Två små glasluckor med en kvinna bakom varje, glaset knappt synligt bakom alla upptejpade lappar. En gråklädd man med stålbågade glasögon och slätt vattenkammat grått hår rör sig i rummet bakom. En karta på väggen med olika ryska djur utplacerade över federationens delstater. Väggkalendrarna hänger där också, de med tre månader staplade på varandra och en röd plastbit som kan skjutas framåt för att markera dagens datum. Runt huset klipper en man bort uppstickande grässtrån intill björkstammarna. Gräsmattan är avdelad med ett grönt staket.