onsdag 28 oktober 2015

III. KÖPENHAMN


Kallbadhuset. En grå snäcka, till hälften gjord av glipor. Horisonten ligger inpassad mellan bryggorna och vattnet. I mellanrumet. Vattenytan är en plats som fortsätter ut utanför pelarna som badet står på, men det är bara när man simmar man förstår det. Vi simmar. Det där väldiga, kalla, salta. Som glider så lätt. Hela tiden i rörelse. Ostronen har det också i sig. Havet. De har samlat det där i sina mjuka kroppar: till hälften djur, till hälften stenar. Mineraler.

Det är senare, vi häller i oss av havet uppflugna bland ölfaten liksom i farstun till restaurangen, det sorlar om alltihop och lamporna hänger lite kors i tvärs i taket. Bubblorna i glaset, kvällssolen, pärlemon. Strax kommer vi gå vilse. Vi vet det bara inte än. Vi vet bara havet och ostronen, isbädden och pärlorna i proseccon. Hur går det till när man plötsligt slinter? Kanar åt fel håll, skrapar upp händer och knän på allt det vassa man ställt till. 

Mörkret är lika stort som de långsträckta gårdarna mellan husen. De vitlaserade golven lyser svagt ur dunklet inne i lägenheten. Att laga. Dra taggarna ur pälsen, badda. Att vilja skruva ner volymen,
Bära ut stenarna som samlat sig i bröstet, lägga dem ute på balkongen där blåbären växer på höga buskar. Det går inte. Så mycket kan man säga. Men ny tid sköljer in över taken, ett morgonljus, ny dag, lakanen blir synliga och prassliga igen. Solen över brädgolven, som ett löfte. Havet finns kvar i huden. Sältan. Ett tunt vitt damm.
Det kommer lite regn. Vi äter mynta och havreflarn. Dricker rosevin på en trottoar med väskorna på släp. Stan myllrar och jazzar. Vi får fatt i den igen.
Och ändå.  Vi kommer hem, in genom den gröna dörren, men jag har ingenting att sätta emot. All ledsenheten som inte har med någonting alls att göra men som ändå kräver plats, tar sig plats, tar över, borde utplånas. Och ändå lyfter du bara in mig i den stora fåtöljen, placerar mig i allt det röda och låter Regina Spektor leker med Pasternaks ord i hela rummet. Det är där någonstans. När de magra ryska kvällarna kommer rakt in i sommarkvällen: skaffa bläck, fäll tårar. Om den smältande vintern, hur vårens mörker bränner sig in. Precis så var det. Det värsta av allt var snösmältningen, vinterns sammanbrott.

tisdag 27 oktober 2015

II. VINDEN


Du säger att jag inte får gå barfota, det kan finnas spikar och stickor, och så får jag dina stora blå badtofflor på fötterna. De är alldeles för långa. Sen går vi upp för de kalla stentrapporna, och sulorna flaxar under mina fötter. Alla ytterdörrar är mörkgröna, och i stenen har bortglömda havsdjur ristat in sig i vitt.

Innanför vindsdörren luktar det varmt trä och gamla vintrar. Kyla och fukt som dröjer sig kvar, ohyvlad furu i brädväggarna, namn skrivna med blyerts på väggarna och solljus som strilar in genom dammiga takfönster. Det är varmt och levande. Vi viker runt hörnet, och sen finns den där svarta luckan mellan takstolarna. Bjälkarnas konturer är otydliga av tjäran som smält och stelnat, mörknat och spruckit. Alla material har flutit in i varandra, tjocknat. 


Luckan kärvar innan den glider upp, här har inte varit någon här på länge. Kanske inte sedan de firade upp saker med rep, sånt som var för stort. Så forsar solen in över våra fötter och över brädgolvet och repen som blivit kvar.
Öppningen är precis så stor att vi ryms, uppflugna bland takpannor och stuprännor. Här är vi ensamma med en tydlig bit av universum. Det mesta syns. Katterna i fönstren,  krukorna med ljung på balkongerna, duvorna, mannen som vill justera sin tv-mottagningen och är på väg uppför trapporna. Snart är han på vinden, där mottagarna sitter, snart kommer han att fråga vilka vi är. Bryta in i det som sker.

Du berättar om små tyska städer, och gårdens alla dofter rinner över våra kroppar. Tekannan står i solen på golvet, och skymningen kommer krypande av sig själv medan teet svalnar. Sommaren ligger som en len hinna över takåsarna: i stort sett allt är på plats nu, alla blad och smådjur.


 

måndag 26 oktober 2015

I. MOSSEBOL.


Det doftar havre och kväll. Gummistövlar och lador. Solen har sjunkit. Där vägen kröker saktar vi in stegen, ifall där står älgar. Men nu är de är inte på plats, man får föreställa sig dem själv. Deras mörka gestalter, mularna, hur de hela tiden håller rytmen med myrmarkerna i sina långa kliv. Att de kan det. 

Ängarna ligger  kvar som envisa mellanrum bortom björkdungarna, som märken efter dem som en gång levde och skar, samlade, dikade, höll granen borta. Som en ljus och fläckig plats innan barrskogen, en otydlig pöl av förfluten tid. Värmen dröjer sig ännu kvar, som solkatter över marken, trots att decennierna raderat ut själva människorna för alltid. 

Sedan går vi in i dunklet. Kroppen rättar sig efter skogen, rör sig annorlunda, följer mossa och nedfallna träd i sin rörelse. Jag märker hur tiden rinner ur mig. Det går inte riktigt längre att avgöra. Är det här nu eller för länge sedan?  Skogen skär tvärs genom alla minnen som samlats, alla åldrar som varit i den. 
Den gröna kepsen som filtrerar det sista av kvällsljuset genom sin plastskärm. Dina lugna varma händer när vi kommer ut på grusvägen igen. Att prata om spannmål och hallon.  Gården som samlar sina konturer mot skymningen bakom, att somna där sen bland hopblandade lakan och tystnadens knäppande utanför. 

söndag 25 oktober 2015

ASK FÖR EN RESA TILL KINA



En liten kvadratisk ask i strävt vitt papper, inte större än att den alltid ryms i fickan. Geometrin stämmer, och det är något med pappret. En särskild kvalitet, men ändå anspråkslös på något vis. Det där att ha den i handen, känna lättheten, och veta något finns däri.

Locket slutar tätt om själva asken, den släpper med ett svagt litet frasande. Inuti ligger sex pappersark - ett för varje dag.
Varje ark är noga vikt till en liten kvadrat, och svept med en pappersetikett märkt med en dag. Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Det stämmer.  Antalet är rätt, och formen på de hopvikta meddelandena stämmer exakt med askens kvadrat. Silkestunna ark, där texten skymtar svagt genom pappret. Varje dag kan en ny lapp vecklas ut, som en liten kalender. Man ser hur många lappar det fanns från början, och hur det dag för dag blir allt färre att öppna. På så sätt blir tiden mätbar.

Men det finns ingen ask. Inte i papper. Bara innehållet till den: En liten text för varje dag, små fragment ur en värld långt ifrån Kina. Det här är  den ask som finns, och de små arken kommer dyka upp vartefter. Ett efter ett, för varje dag som går.

torsdag 13 augusti 2015

No 17


Så har vi landat i staden. Bland dess broar och spår, och allt kommer rusande. Vi drar i oss av fukten, träden, diset och klädstrecken. Parkerna, hundarna, bilarna, hettan. Brooklyns plataner ångar i kvällen. Där är det. Nummer sjutton. Platsen. Dörren. Huset. Nyckeln är stor som en aborre. Silvrig och tung i handen.

måndag 3 augusti 2015

JULI

Finns det några fler människor? Några fler svar? Kommer det röras något mer? Eller är allt lagt under plast. Allt är lagt under plast. Det är tomt. Inga svar. Det får vänta. Innehållet har tagit slut. Allt stjälptes ut för fort. Typografin ligger tom. 

torsdag 30 april 2015

FAUNA





De flesta djuren är stilla nu. Stående i sand under fackverkens vida bågar. De har vingar men de använder dem inte. Håller bara upp dem mot ljuset som silar in i den tysta hangaren. När vinden kommer kan de röra sig över stränderna, de har lärt sig att undvika vågorna. Känna av fukten med sina tunna plaströr till fötter, flytta sig längre upp i sanden. Gå på det våta, tätt packade. Nu vilar de. Lugnt uppställda medan Gagarin blickar ner på dem från väggen. Han ler. Han skimrar i blått. Han kommer aldrig åldras. Hur skulle det ha kunnat bli på något annat sätt.
Det gäller att undvika faror. Det kan vara det vilda gräset eller havet självt. Brödbilar och mjölkkranar. Man förlorar sin dygnsrytm. Det är näktergalar. Kallvatten. Broschyrer.
Själva köket är mörkrött, insvept i rök. Mot norr ligger biskopsdammen, infrusen under gatlyktorna. Olga har hängt lodjurspälsen i hallen, de svarta strimmorna i de täta vita håren. Värmen kommer rusande bara man stryker över kragen. Så mycket luft de kan samla inom sig. Luft mot vintern. Inne i den blir hon ännu mörkare och blankare. Och djuret var ju ändå redan dött. Hon skrattar och öppnar flaskorna. Nästan allting är dött.
 


tisdag 28 april 2015

UTDRAG


[…]

Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen
som växer sig allt bredare
ju längre man sträcker sig ut

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak
Dröm då naivt om någonting som kommer krypande på taket och
           försöker reda ut flagglinorna
försöker få upp
trasan - 

flaggen som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och 
    blekt av solen att den kan vara allas

Men det är långt till Liepāja.

                      T. Tranströmer "Östersjön" (1974) 

lördag 25 april 2015

LANDSSORG


Det får inte ljusna
Det ljusnar
Ingen blåser, men där ligger natten i remsor på golvet
Ett påbud
Ljudlöst som snö

Samla ihop det som blir:
flikar av gryning, sånt som blir trådigt
mattnande månsken och molndis
tvinna allt till ett fransigt band
knyta det löst runt armen

Man bär det så, som brustna skogar
som dånet av ekar som faller



fredag 24 april 2015

SUBLIMERING

Dånet från polartrakterna
stora stycken som går från is till dimma
smällen när övergången sker

Djupfrusna lakan som hängts till tork över linorna
Deras stelnade skal och hur de torkar 
Urtvättat liv. Infrusna dofter.